Jag kastar det

I natt gick Gud under.
Kanske var det ett tomt namnskal, som gick under.
Men namnskalet drog makter som var dödens.
Jag kastar det.
Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn.
Jag kastar deras namn.
Jag står alldeles ny på stranden av ett hav,
och samvetet är inte längre mitt.
Jag kastar det.
Viljan till liv har gjort mig naken.
Viljan till liv har gjort mig seende.
Vad som än kommer skall jag möta med nakna,
seende ögon.

ur Kris (1934) Karin Boye

Tiden innan andra världskriget klamrar sig fast vid mitt arbete. Eller jag vid det? Fortsätter att inspireras av min mormors klänningar, hennes design som säkert var hämtat ur modetidningar hon hittat i sin mammas specerihandel. Elin Wahlin, som en av de första egenföretagare som kvinna, fick reda på, att trots sin ålder, hade hon blivit gravid igen, med min mormor Älva. En nyhet som nådde familjen samma dag i maj som det gick att läsa i dagstidningen att kvinnor äntligen fått rösträtt. Det var ur detta som min mormor kom till världen, en tid av förhoppning men samtidigt en tid där mörkret kröp sig allt närmare. Nazismen.

Jag förundras över hur människors småaktighet kan blomma i tider då humanitära värderingar sätts högt på agendan. Får oss att tro att allt blir till det bättre. Söker med ögat i nyheter, ser samband, slås ned av att jag kanske ser för många samband, jag vill ju inte bli galen, utan snarare  ge världen, genom måleriet, något mer än bara skönhet. Karin Boye är ännu en kvinnlig poet som andligt stöttar mig. Att vara den jag är, och inte huka mig när “något” piskar.

/W

Pågående process i min ateljé