Min blick av Rune Hagberg & Ann Edholm

Det finns tre sorters tystnad, eller det finns säkert många fler men 3 som är angeläget att prata om idag. Den första är tystnaden som betraktaren erinrar när hen träder in i en apoteos av konstens makt, en akt som blottar kärnan.  Rune Hagbergs tidiga verk i slutet av fyrtiotalet visar redan då på vägen åter till varandet. Hängivet söker han genom ett långt konstnärskap centret utanför bilden/objektet. Hagberg upprepar, suddar ut, för att eventuellt nästa gång välja att spara det som måste sparas, åt betraktaren? Den upplösta formen, ur sanskrits Yan-tra, befriad form, är ett steg i en process där tystnaden i Buddismen är att kunna glömma sig själv, vidare hitta essensen av den förståelsen och slutligen, kunna omvandla insikten och ta ansvar för sitt liv och om allt levande. Medkänslan är den andra sortens tystnad som kommer efter sökandet att kunna släppa egot. Den tredje sortens tystnad kallas för uppgivenhet och den föds till exempel i ett barn som längtat till ett land där familjen ska få bli glad igen, där barnet ska få känna sig självklar och viktig som människa igen under demokratins beskyddande vingar. När avslag kommer till det hemmet om att inte få stanna, så är det varken mystik eller någon hemlighet med vad som händer med det barnets uppgivenhet.

Men för varje stjärna som slocknar skär natten sönder med sina vassa armar om gryningen, och fläker upp våra hudar, bränner oss till hjärtklappning, med en tystnad som rister av ansvar att bryta den uppgivenheten. Så som ledaren av Drikung Vajra order, Drikung Kyabgon Chetsang Rinpoche i Ladakh handledde munkarna från ett 800 år gammalt manus, med anvisningar som: Skaka på huvudet som ett lejon med ett mänskligt offer i munnen, eller Flyg som en bit papper mot en kraschande våg, lika våldsamt leder Ann Edholm betraktaren rakt i armarna på när mörkret själv är ens enda ljus. I utställningen på Galleri Nordenhake hänvisar Edholm till poeterna Tadeusz Borowski och Paul Celan. De tog båda sina liv i friheten efter att de suttit i koncentrationsläger. Målningarna ger en ond föraning om vad frihet kostar för alla som i grunden inte känner sig välkommen någonstans i dagens samhälle. Hur viktigt det är att vi skrapar på ytan och låter konsten vara ifrågasättande och normbrytande. I det andra rummet av utställningen söker sig blicken till de flertal verk vars springa av mörker, imploderar svärtan i en omvänd födelseakt? Ett jagets tillblivelse som med avvägda sinnesretningar flirtar med något kroppsligt, nästan erotiskt. Detta lättar upp den tyngd som suger ut luften när betraktaren andas in. Punkiga anslag på ramarnas sidor med synliga häftklamrar, ger också ett balanserat sjåsfritt uttryck. Snyggt. Men det är inte främst en skön yta eller Hagbergs mystik som öppnar betraktaren, utan det hängivna arbete under allt det som ögat skådar, som gör dessa utställningar allmängiltiga med delad blick.

fullersta_rulle1_hagberg

Hagberg2

Rune_Hagberg3

R_Hagberg4

1Ängarnas-avlägsna-grönska_2017-2019_acrylic-and-vinyl-on-canvas_240x175cm_6

2Ängarnas-avlägsna-grönska_2017-2019_acrylic-and-vinyl-on-canvas_240x175cm_4

5Installation-view_2

7Morgenröte-I_2019_oil-on-canvas_180x215cm

edholm_häftklamrar

6AE_P_180.001.O

Foto Galleri Nordenhake och Windy Fur Rundgren.

Rune Hagberg, Nästan Ingenting, 17 augusti – 3 November, Fullersta Gård.

Ann Edholm, The Green of The Distant Meadows, 22 Augusti – 21 September, Galleri Nordenhake

 

/W