Vad är Gemenskap?

J.P. Sartre påpekade kompositionens vidd av jagets existens. Jag ser framför mig, det otaligt många mellanrumsformer, som beroende av hur vi står i förhållande till varandra, ändrar kompositionen av vår gemensamma bild. Men, Gemenskap, vad är det? Grupper likt öar som korresponderar med varandra? Eller den fria människan som talande och samtalande politisk varelse i det spår med idealtyper Hannah Arendt menade? Jag vet inte, men försöker i veckans arbete i ateljén blottlägga, varför vikten av fredliga former fortsätter att hamra mina tankar om nätterna.

I formen av en samhällelig såväl som individuell normaliseringsprocess, är det möjligt att se en strukturell diskurs av det sjuka, till exempel att en kvinna eller färgad, får höra upprepande gånger under sin uppväxt att denne är lite sämre än män och vita, så många gånger att den förtryckte slutligen anpassar sig till det infekterade felaktiga. Detta genom att konstant vara i defensiv position eller att kliva fram undergivet, undflyende. Åt den förtryckte står dock ett tredje alternativ – att stark ta in situationen med lugn och medkänsla, men även om ”klippan” inte rör på sig, har den likväl ett bikameralt förhållningssätt – ta ställning till. För Triggertanken påverkar även den starke personen som väljer att handla! Passivt eller aktivt?

Hur agerar`in action, det kreativa skapandet, individuellt men också kollektivt, utifrån tider av kaos? Det är intressant men också hur vi undermedvetet handlar (konstnärligt) redan innan kaos utbrutit. Vad triggar oss till motaktioner? Utifrån Individuell basis kan det yttra sig likt ett inre ”monster” som överjaget hela tiden måste hålla i schack, för att inte tappa sig själv, bli till åtlöje, men som individen ändå inte vill bli av med, eftersom ”monstret” är själva förtrycket som göder den tänkande människan att känna empati med andra orättvisor än bara ”det” som har förtryckt en själv. “man muss noch Chaos in sich haben, um einen tanzenden Stern gebären zu können” Friedrich Nietzsche. Den person som aldrig känt sig förtryckt har nog svårt att se liknelsen med att ha ett inre monster inuti sig. Det kan också finnas Yttre kaos, likt pågående sinnesretningar på samhällsmässig basis, så som främlingsfientlighet, sexism, miljöhot, terrorism etc. Förtryck och rädsla är en kombination som får människan att agera. Det jag finner intressant är hur konsten bryter igenom likt motaktioner åt det totalitära och onda. Fredliga former, samtal, snöbollar som kastas mot varandra och för varje duns ändrar form. Både undermedvetet (monstret) och genom överjagets beslut att agera, skapar jag, bland många andra konstnärer, mina egna fredliga former i något jag kallar för ”under och övermedvetenheternas huvudkontor”

Historiskt har ondska varit den hävarm åt den undermedvetna drivkraft som sedermera balanserat och varit viktiga incitament åt bland annat kvinnornas rösträtt och motkrafter till nazismen under åren därpå. Vi talar ofta om de fruktansvärda illdåd men inte lika ofta om de miljoner människor som redan då föraktade rasismen och på olika vis tog emot flyktingar, stod upp för allas lika rätt att få rösta osv. Det andliga som var populärt vid tidpunkten var ingen verklighetsflykt och anledning till att de onda krafterna tog fart. Det andliga var snarare ett i tiden kollektivt tryck ur det undermedvetnas behov av att känna empati, därför att tiderna var oroliga. Det låg i tiden att öppna upp sig till det femte elementet, nollpunkten och konstnärer som Hilma af Klint, Piet Mondrian med många fler arbetade konsekvent för att hitta fredliga former, med anledning av att de brann för gemenskap och det som rörde samhället. Det är ett misstag många gör när de tror att andliga lever i någon slags verklighets flumvärld. Tvärtom handlar andlighet om att låta den beräknande hjärnan (logos) vara i balans med det undermedvetna. Enkelt exempel; låt säga att jag har en längtan efter att skaffa barn men gör en lista på vad det skulle kosta mig i tid och pengar, så skulle den beräknande hjärnan avstå från att bli förälder. Om jag däremot tänker logiskt samtidigt som jag följer det som mitt hjärta brinner och längtar efter, att ta hand om och ösa min kärlek på någon annan än mig själv, så skapas en jämn balans mellan logos (handlande) och spiritus (jag andas). Därför att så som kristendomen säger, anden är Brödet, men det är att dela med sig till varandra som är den viktigaste andliga erfarenheten. Oavsett om det är till en flykting eller sitt eget barn.

Siri Derkert arbetade i många år utifrån det som stod henne varmast, hennes barn, kanske för att på ett mer medvetet vis trotsa den triviala värld där människor mäter sig med varandra och pekar var man ska stå i konsten? På så vis skulle hennes målningar av hennes barn kunna ses likt en fredlig aktion, än idag. Läs gärna aktuell recension av Frans Josef Pettersson om Siri Derkert. https://kunstkritikk.se/en-farlig-tid-for-siri-derkert/

Susanna Slöör om Siri Derkert på Omkonst https://www.omkonst.se/19-derkert-siri.shtml?fbclid=IwAR35aD9FQMHzVjelQFfntkGAWEiYHVUX-sx9zkCECcgel-VDflhn4iXcTFE

magnuswallin_1

Magnus Wallin, Galleri Nordenhake.

Avslutningsvis vill jag bara kort nämna en Bra utställning jag var på i helgen med samtal mellan konstnären själv Magnus Wallin och Lars Erik Lappalainen på Galleri Nordenhake i Stockholm. Mörka monokromer målade med blod och en smileygubbe av ben mötte betraktaren. Vissa av målningarna är perforerade med små hål genom den torkade kroppsvätskan. Trodde jag, sen fick jag reda på att det inte var några hål jag sett utan små benbitar som likt tromper l`oeil, fått mig att se igenom ytan, in till skelettet, av mig själv? Skickligt. Samtliga målade på tunna aluminium plåtar. Wallins måleri fick mig att tänka på Michel Foucaults intresse för sadomasochism som förkroppsligad anarkistisk aktion. Men på ett självdistansierat generöst och humoristiskt vis, tänk Foucault fast på ett till ålderns höst guldbröllop mellan Sharon Needles och Alaska. För mig framstod dessa monokromer av Kroppen som ett politiskt redskap att öppna upp för Gemenskap. På så vis att den rättframma sjåsfria arbetsmetoden och materialvalet gav mig som betraktare en existentiell frihet, och utrymme att få tänka själv, oavsett ingång till konstvärlden. En konkret men avspänd metod till dialog mellan måleriet och besökaren.

 

/W